Då blir det vår igen, det trodde jag aldrig. Det tror man aldrig att det ska bli



När sängen blev för varm och klibbig, (alldeles för obehagligt varm och klibbig), då i princip hela dagen har spenderats där eller i en solstol i "orkar inte göra någonting" uppror, begav jag mig ut. Ut på stadens tomma gator; de brukar vara blöta, men inte en enda droppe regn har nått dem på flera dar. Shorts, hoodtröja och ett par hörlurar var det enda som behövdes.
Den friska luften gjorde mina luddiga tankar lite klarare och gatan bar mina ben utan mål. Mina hjärna arbetande utan resonemang; utan rätt och fel. Musiken fyllde mina öron med bitterljuva melodier om lika bitterljuva kärlekshistorier. Och den svala vinden gjorde inte mina ben det minsta kalla. Det var precis som en varm sommarnatt. Det var en varm sommarnatt; i mitten på maj.
Just då ville jag att det skulle vara lite längre; att tiden skulle stanna, eller bara sakta ner lite. (Att ibland gå ensam i natten utan mål är nog en av de mest underskattade sakerna i världen.)
Sedan kom dörren, den jävla ytterdörren. Utan en tanke så var jag tillbaka. Mina ben slutade gå, men min hjärna ville ha mer; fler fria tankar.
Efter ett tag ute på en hård stol byttes bitterljuva kärleksmelodier ut till Cemeteries of London. Med en utsikt över krematoriet blev det obehagligt. Jag klev tillbaka. Tillbaka till luddigheten, tillbaka till sängen, tillbaka till denna jävla varma säng.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0