Million Faces

Detta får mig att känna mig ungefär såhär; ._.

Lite för mycket vin, lite för mycket öl, lite för mycket Växjö, lite för mycket dans, lite för mycket dryghet, lite för mycket spel, lite för mycket kyla. Lite för mycket av allt helt enkelt.

(undrar om man får sponsring av Apple för reklam av Iphone i solglasögonen? Hade suttit fint)

Jag är trött. Trött på vardag och rutiner och vardagliga saker och att göra samma sak, varje dag, varje jävla vecka. Jag måste härifrån! Nu. Jag tror jag går under snart. Befinner mig i något slags uppror mot mig själv och alla andra; mot denna rastlöshet. Dålig på vardag, bra på fest.
Min kropp befinner sig i strejk samtidigt som själen gör det. Det är en strejk jag inte riktigt kan kontrollera, någonting som inte började av mig själv.
Jag är ständigt sjuk och känner ingen ork. Jag gör saker lite som jag känner för. Gör allt som finns på allas "borde inte lista". För att jag vill. Skaka om vardagen och försöka känna någonting annat. Misslyckas rätt hårt. Och jag skiter i att göra saker som jag egentligen borde göra; som det där med skolan, att spara pengar och ta hand om mig och min kropp.
Jag vill inte. Orkar inte. Någonting annat har tagit över. Det är inte längre jag som styr mina handlingar.

Jag är en sådan människa som gillar att klaga; ofta och mycket, när jag är i behov av det. Favoritämne; staden jag lever i och människorna som bor i den. Jag kallar folk för idioter för det mesta, blir sur för folk är dryga. Trots att jag kan vara lika dryg själv. Denna stad gör det med en, vare sig du vill det eller inte. Jag känner ofta att jag bara måste härifrån; nu, nu, nu måste jag åka.

 

Jag drömmer om varma nätter i Paris, ett glas vin i ena handen och en fin fransman i den andra. Jag drömmer om en storstadspuls som tar tag i mig, skakar om mig och får mig att känna mig mer levande än någonsin. Jag drömmer om att kunna lämna min hemstad utan att känna ånger, utan att se tillbaka. Glömma allt regn, alla tårar, alla svek, alla idioter.

 

Sedan tänker jag om. Jag tänker på alla fina människor jag är omringad av. Som får mig att skratta tills jag gråter. Som tar mig ur de allra djupaste svackor och suckar med ro åt mina ofta förvirrade kommentarer och historier. Människor som dricker vin med mig alla tänkbara kvällar i veckan och om vi så vill; följer med in i dimman. De som varit med när jag tappat bort mig själv allt för många gånger.

 

Jag tänker på alla galna kvällar jag har haft och upplevt; just här. De människor jag träffat och glömt bort. Men även de jag minns så väl, de som lyst upp min tillvaro, om så bara för en kväll. Som satt nya perspektiv på livet. Skapat en liten plats i hjärtat. Och de som glömt mitt namn i ölglasen och kallat mig Marijuana, Marianne och det mesta egentligen. ”Jag är er drog ikväll.”

Det är när jag tänker om som jag inte vill klaga längre på all denna idioti; när jag inser att det är rätt fint att leva, det är rätt bra att vara mig ibland.

"Det brinner" sa jag. Darren på rösten hördes tydligt, likt ett asplöv som nyss hängt på en gren; fallit.

"Vad...?" En lång paus gick innan du frågade igen.
"Vad är det som brinner?" nu lite mer ifrågasättande. Irriterad för att jag inte svarat första gången du frågat.

"Detta" sa jag och pekade på hjärtat; chokladhjärtat.

"Paris brinner…"

Nu ville jag skrika, banka, slå!

"Jag vet att Paris brinner. Det brinner alltid i Paris; kommer alltid att göra. Men detta brinner. På riktigt!" Ännu en gång pekade jag på hjärtat; chokladhjärtat.

"Varför?"

Du tog ner min hand som jag lagt över hjärtat för att försöka dämpa smärtan. Släcka glöden; elden. Du tände och släckte flamman igen och igen. Askan. Den farliga, smärtsamma askan som kom efter; det glödde fortfarande. Chokladhjärtat.

"Det brinner... För dig. För allt du gör, allt du gjort, allt du inte gjort och allt du inte kommer att göra."

Du kollade bort; ville inte möta min blick. Inte kolla efter om det verkligen brann. Övertygad om att det enda som brann, det var Paris.

 

Detta var slutet.

If there is no such thing as time, you're already there, and you're controlling this cycle. You say, "Man, look what we found here, Einstein," or whoever you're talking to, Tesla - whoever you're talking to. Problems of the future can be solved by mankind because you create them. And you have to believe in the future, it's what we have to do. We progress, we always progress - we try to. So the Sumerian tablets, they say the same thing like Genesis said, that there were chariots of fire that came into the sky. And these beings got out of them, and they walked like a man but they had reptilian features. They had snake-like eyes, a tail, and, uh, scales, right? And they were - they were here, and they made slaves out of the people. And where they landed in is what the Bible calls the Garden of Eden. They were trying to inbreed with the people here. The women would die, the babies would abort. But after two thousand years they started taking, the babies started being born and living. And they had tails, they had a few reptilian features. They could phase shift from one dimension to another dimension, and the people who know say it's from the fourth dimension - to the next dimension. Space is expanding; there are spirits coming from the center, right? We're going counterclockwise. There's supposed to be eight other universes going counterclockwise, and that's called Superuniverse, you know? And love's always been the message. It's just - circumstances happen, right? People freak out, just flat flip out, you know? Well, that's where Hitler came from, Hitler came from that way. He was an outspoken, charismatic yeller. And, and all these people said, "Hey, we'll use this guy, hey, look at all these people listening to this guy." You know what I mean? And so that's just what the trip's like, that. You know? It still exists, and their bloodline goes back - back into Sumerian times. You know, they didn't call it reptilian, they didn't call it that. But they did, because they called him Satan, they called him the Devil, and it's the same damn trip. It's a negative force, coming in on a positive force, because it's a third dimension, right? And for it to solidify or to crystallize, it has to have both elements, right? And you have to keep it in balance, or it will, it will, it will, one of them will destroy the other...