Million Faces

Hej hej hallå om någon fortfarande kollar in i denna döda blogg!
Efter många om och men är nu en Barcelonablogg startad! Där kan ni läsa om allt och ingenting som händer oss i Barcelona!
Ses där!
Http://finest.se/bcnordie

10 dagar kvar i staden, ikväll firar jag med återseende av fina kamrater och dansdansdans och lite vin på det!

Det är jag och James ett bra tag framöver.

Så har jag visst bara 22 dagar eller tre veckor eller rätt många timmar kvar i min hemstad. Vet inte riktigt hur jag ska fira detta (det är en sorglig lycka i att aldrig mer vara ett med dem som vet precis vem du är). Försökte med två flaskor vin i fredags, men det gick åt helvete...

Kan inte sluta lyssna, fortfarande så bra

Jag hittade någon slags utväg. En utväg. Någonting som tar mig här ifrån. Får bort mig från dessa blöta gator.
En utväg från alla ansikten jag inte vill möta klockan ett en fredagskväll efter allt för många öl. En utväg från alla ansikten jag ser egentligen.
Jag hittade någon slags utväg från kylan, både från dig och höstens vindar. Av alla minnen som inte går att radera, trots alla hundratals försök.
Jag hittade någon slags utväg från isiga vägar och hjärtan fyllda av is. Själar som inte får leva och människor som har svårt att andas.
Jag hittade någon slags utväg. En utväg. Någonting som tar mig här ifrån. Långt långt bort.

Rädslan kom så fort du uttalade orden. De orden man aldrig vill höra; den hade kommit tillbaka. Skulle förstöra lite till, förstöra dig. Förra gången hade inte varit nog.

Jag satt där på sängen och var så jävla helvetes rädd. Men det kunde jag ju inte visa. Aldrig någonsin. Stark skulle jag vara. För din skull. För du skulle ju klara detta. Allting skulle gå bra, du skulle bli hel igen; frisk.

Men varför skulle det gå bra? Det går ju aldrig bra för mig. Hela livet är en enda motgång. Varför skulle detta vara ett undantag?

Efter att du sagt det du hade att säga så pratade vi aldrig mer om den; sjukdomen. Tystnaden växte som en egen tumör bland oss. Och jag var så jävla rädd.

Den finns där fortfarande; rädslan. Fortfarande vaknar jag på natten och skräms av den. Av döden. Av allt man inte kan kontrollera. Det är av rädslan jag vaknar gång på gång. Den som håller mig vaken genom de mörkaste nätter. Rädslan av att jag bryr mig om mindre saker än om dig.

I do care. But really, I don't give a damn...

Finner inga ord