Tankar 01.16
Jag är en sådan människa som gillar att klaga; ofta och mycket, när jag är i behov av det. Favoritämne; staden jag lever i och människorna som bor i den. Jag kallar folk för idioter för det mesta, blir sur för folk är dryga. Trots att jag kan vara lika dryg själv. Denna stad gör det med en, vare sig du vill det eller inte. Jag känner ofta att jag bara måste härifrån; nu, nu, nu måste jag åka.
Jag drömmer om varma nätter i Paris, ett glas vin i ena handen och en fin fransman i den andra. Jag drömmer om en storstadspuls som tar tag i mig, skakar om mig och får mig att känna mig mer levande än någonsin. Jag drömmer om att kunna lämna min hemstad utan att känna ånger, utan att se tillbaka. Glömma allt regn, alla tårar, alla svek, alla idioter.
Sedan tänker jag om. Jag tänker på alla fina människor jag är omringad av. Som får mig att skratta tills jag gråter. Som tar mig ur de allra djupaste svackor och suckar med ro åt mina ofta förvirrade kommentarer och historier. Människor som dricker vin med mig alla tänkbara kvällar i veckan och om vi så vill; följer med in i dimman. De som varit med när jag tappat bort mig själv allt för många gånger.
Jag tänker på alla galna kvällar jag har haft och upplevt; just här. De människor jag träffat och glömt bort. Men även de jag minns så väl, de som lyst upp min tillvaro, om så bara för en kväll. Som satt nya perspektiv på livet. Skapat en liten plats i hjärtat. Och de som glömt mitt namn i ölglasen och kallat mig Marijuana, Marianne och det mesta egentligen. ”Jag är er drog ikväll.”
Det är när jag tänker om som jag inte vill klaga längre på all denna idioti; när jag inser att det är rätt fint att leva, det är rätt bra att vara mig ibland.
