Borde kanske inte
Rädslan kom så fort du uttalade orden. De orden man aldrig vill höra; den hade kommit tillbaka. Skulle förstöra lite till, förstöra dig. Förra gången hade inte varit nog.
Jag satt där på sängen och var så jävla helvetes rädd. Men det kunde jag ju inte visa. Aldrig någonsin. Stark skulle jag vara. För din skull. För du skulle ju klara detta. Allting skulle gå bra, du skulle bli hel igen; frisk.
Men varför skulle det gå bra? Det går ju aldrig bra för mig. Hela livet är en enda motgång. Varför skulle detta vara ett undantag?
Efter att du sagt det du hade att säga så pratade vi aldrig mer om den; sjukdomen. Tystnaden växte som en egen tumör bland oss. Och jag var så jävla rädd.
Den finns där fortfarande; rädslan. Fortfarande vaknar jag på natten och skräms av den. Av döden. Av allt man inte kan kontrollera. Det är av rädslan jag vaknar gång på gång. Den som håller mig vaken genom de mörkaste nätter. Rädslan av att jag bryr mig om mindre saker än om dig.
