Million Faces

Under mina tre gymnasieår har Photo booth varit min trogna vän. Här kommer därav största Photo boothbomben från ettan till trean med mer eller mindre charmiga bilder!

Lyckan av att skicka in den sista uppgiften någonsin på gymnasiet, jag drog en lättad suck och grät en skvätt som jag gör ungefär varje dag nu för tiden(?) Mina känslor är upp och ner och överallt, ena stunden skrattar jag så jag gråter, andra gråter jag, sedan skrattar jag igen.
Jag tar studenten om en vecka och det känns helt ofattbart. Att jag aldrig mer ska ha ångest för att ha 20 uppgifter att göra på samma gång, eller att alla lärare på samma gång vill ha ut så mycket som möjligt, alltid pressa in i det yttersta, det kommer aldrig mer hända! Inte på samma sätt i alla fall. Denna jävla stress och press som gymnasiet inneburit, jag vill aldrig genomlida det igen, vilket jävla helvete. Men att jag ska stå där och skrika och hoppa, att det är jag som ska göra det, ingen annan, jag, det är rena lyckan. Den dagen trodde jag aldrig skulle komma. Innan dess ska jag hinna med en skattjakt, bal och Siesta, det är mycket nu!

Detta gör hela min dag, på riktigt.
Älskar 0.25, en puss på armen och vad får han tillbaka? En rap. Så jävla rätt!

När sängen blev för varm och klibbig, (alldeles för obehagligt varm och klibbig), då i princip hela dagen har spenderats där eller i en solstol i "orkar inte göra någonting" uppror, begav jag mig ut. Ut på stadens tomma gator; de brukar vara blöta, men inte en enda droppe regn har nått dem på flera dar. Shorts, hoodtröja och ett par hörlurar var det enda som behövdes.
Den friska luften gjorde mina luddiga tankar lite klarare och gatan bar mina ben utan mål. Mina hjärna arbetande utan resonemang; utan rätt och fel. Musiken fyllde mina öron med bitterljuva melodier om lika bitterljuva kärlekshistorier. Och den svala vinden gjorde inte mina ben det minsta kalla. Det var precis som en varm sommarnatt. Det var en varm sommarnatt; i mitten på maj.
Just då ville jag att det skulle vara lite längre; att tiden skulle stanna, eller bara sakta ner lite. (Att ibland gå ensam i natten utan mål är nog en av de mest underskattade sakerna i världen.)
Sedan kom dörren, den jävla ytterdörren. Utan en tanke så var jag tillbaka. Mina ben slutade gå, men min hjärna ville ha mer; fler fria tankar.
Efter ett tag ute på en hård stol byttes bitterljuva kärleksmelodier ut till Cemeteries of London. Med en utsikt över krematoriet blev det obehagligt. Jag klev tillbaka. Tillbaka till luddigheten, tillbaka till sängen, tillbaka till denna jävla varma säng.

En glädje har spridit sig i mig och det bubblar nästan över. Jag har nu börjat se ljuset och slutet är nu nära (fyra veckor!) och innan dess är det bara intryckt med massa roliga saker - skönt!
Därav knåpade jag ihop en liten vårspellista som går att lyssna på här!

Igår var jag och såg Emil Jensen på Växjö teater för andra gången. Jag ville skratta och gråta om vartannat, det var så bra så jag vet inte vad. Det var ärligt, öppet, varmt och känslosamt. Han kan leka med ord och språket som ingen annan jag har hört. Få människor är så fina och kloka och det borde finnas betydligt fler Emil i världen!

Här finns en inspelning av ett av hans uppträdanden för ett par år sedan. Lyssna och lär!

Igår spelade jag och fina Malin musik på Deluxe, det gillades! Fina människor och skön stämning, som alltid med andra ord! Har idag hunnit med lite Secondhandshopping och doftar gott av 100 olika krämer som prövades as well. Nu vill jag mest ligga och mysa i sängen med en kopp té och choklad och kolla på Mad Men. Men det får nog bli någon gång i framtiden när inte skolan tar upp all min lediga tid. 33 dagar kvar. Galet!

Det är 18 dagar kvar i skolan tills betygen sätts och jag orkar inte mer. Ingenting. Jag har ingen vilja, motivation eller ork att göra någonting. Bara ren jävla ångest. Vill inte vara med mer. Orkar inte.